termen karatefylla räcker inte till för att beskriva mitt tillstånd igår. kliniskt död är mer passande.

jag har nyss (klockan är tre) stått och hulkat över toaletten, förhoppningsvis för sista gången idag. varje gång jag kexar så blir jag alltid lika förvånad över hur bra man mår efteråt, helt pånyttfödd! från *uuh döda mig någon* till *brööööl nu kör vi*. nu lät det som att jag lägger pizzor var och varannan dag men riktigt så är det ju inte.

den söta ironin är att jag om ungefär en timme ska på whiskeyprovning på mackmyra. kan inte riktigt säga att jag är aspepp på att inmunda ännu mer etanolhaltig dryck. balle nu mår jag illa igen. om allt går som planerat så tar vi därefter upptåget och gör en snabbvisit i uppsala vilket förmodligen innebär ännu mer drickande. shit jag borde gå på antabus

hjärnskakning och bob dylan

här sitter jag i fosterställning på jobbet sedan en aggreverad dam med stilettklackar kastat en telefon i mitt huvud. vilken planet kom hon ifrån? om ni inte visste det så kan man INTE byta tillbaka en mobil som man dränkt i kaksmulor.

bob dylan gör min dag just nu, känns som man borde ta sig i kragen och se i'm not there. helst skulle jag vilja se honom i globen men i dessa svåra tider ska man hålla hårt i sina småpengar. nej nu känner jag mig som en hycklare, jag impulsköpte ju nyss en ny lägereldsgitarr då min gamla gick sitt öde till mötes när den brakade in i ett träd. from dust to dust eller vad man säger.

med anledning av den galna ragatan med mobilen så måste jag ju skriva en haiku:

En dam i stilett
Några kromosomer plus
Krossar mitt huvud

douchebags

alltså okey om folk lyssnar på dålig musik, det är deras last, alla kan inte välsignas med god smak. MEN. de kan väl förtusan hålla sitt musikmissbruk för sig själva istället för att våldta andras öron med oljudet. jag menar, du ser ju inte heroinister gå runt och sticka sprutor i armen på andra!? att spela upp musik från din walkmanmobil gör dig inte cool, det gör dig till min fiende.

nästa person som spelar curly sue på bussen åker på däng.

love, actually

i lördags fick jag två vandrande pinnar; lars-judas och åke. weho jag ska älska dem och klappa dem och mata dem och leka med dem och bada dem och skeda dem när de sover osvosv. njaa. eftersom jag är lite måttligt fascinerad av insekter så tänkte jag väl i princip hålla dem vid liv, på sin höjd.

de små äcklen äter ju bara sallad (av allt gott som finns i världen, hej vi vill ha sallad(!?!?)) så jag har varit en god samarit och pulat ner ett grönt blad i deras bur varje dag.

idag på jobbet fick jag en blyklump i magen och börjar fundera. har jag glömt strykjärnet? kaffekokaren? NEEEEEJ SALLADSHELVETET!!!11 om du någonsin drömt att du styckat din kompis så vet du ungefär hur jag mådde. skyndaskynda hem på cykel. detta gjordes på lunchen, dvs, jag sket i att mata mig själv (killen som dog martyrdöden för sina vandrande pinnar).

LARS-JUDAS LIGGER PÅ RYGG OCH RÖR SIG INTE!! det enda liv jag någonsin haft hand om lyckades jag släcka ut på fyra dagar, fanfanfan jag borde aldrig få skaffa barn och dante borde göra en tionde ring i helvetet bara för mig (yeees litteraturhistorisk referens #1). jag kände mig typ sämst i världen ett tag tills den lilla parveln börjar rycka lite. snart sitter han och smaskar på ett fräscht salladsblad, helt nöjd kille.

anyhoo om du inte förstått sensmoralen än så borde du fan skämmas. lars-judas och åke mår tipptopp och ska tydligen snart få barn. grejen med att de är två snubbar verkar inte spela nån roll, vandrande pinne-anatomi är inte min grej.