love, actually

i lördags fick jag två vandrande pinnar; lars-judas och åke. weho jag ska älska dem och klappa dem och mata dem och leka med dem och bada dem och skeda dem när de sover osvosv. njaa. eftersom jag är lite måttligt fascinerad av insekter så tänkte jag väl i princip hålla dem vid liv, på sin höjd.

de små äcklen äter ju bara sallad (av allt gott som finns i världen, hej vi vill ha sallad(!?!?)) så jag har varit en god samarit och pulat ner ett grönt blad i deras bur varje dag.

idag på jobbet fick jag en blyklump i magen och börjar fundera. har jag glömt strykjärnet? kaffekokaren? NEEEEEJ SALLADSHELVETET!!!11 om du någonsin drömt att du styckat din kompis så vet du ungefär hur jag mådde. skyndaskynda hem på cykel. detta gjordes på lunchen, dvs, jag sket i att mata mig själv (killen som dog martyrdöden för sina vandrande pinnar).

LARS-JUDAS LIGGER PÅ RYGG OCH RÖR SIG INTE!! det enda liv jag någonsin haft hand om lyckades jag släcka ut på fyra dagar, fanfanfan jag borde aldrig få skaffa barn och dante borde göra en tionde ring i helvetet bara för mig (yeees litteraturhistorisk referens #1). jag kände mig typ sämst i världen ett tag tills den lilla parveln börjar rycka lite. snart sitter han och smaskar på ett fräscht salladsblad, helt nöjd kille.

anyhoo om du inte förstått sensmoralen än så borde du fan skämmas. lars-judas och åke mår tipptopp och ska tydligen snart få barn. grejen med att de är två snubbar verkar inte spela nån roll, vandrande pinne-anatomi är inte min grej.